Labyrintenspelen
Jag sprang så fort mina fötter kunde bära mig, in i mina föräldrars sovrum och där jag såg en garderob och pustade ut. Den där kunde vara min räddning! Jag skyndade mig in i garderoben, det luktade gamla kläder och mögligt bröd. Plötsligt hörde jag tunga steg utanför garderoben och drog in så mycket lyft i munnen som jag bara kunde. Det hördes mörka röster.
Det var männen som jagade mig.
- Hon är inte här, sa en mörk röst.
Sedan hördes snabba, tunga steg bort från rummet. Det vart tyst en stund, sen hördes tunga andetag och jag satte andan i halsen. Dörren skulle öppnas om bara några sekunder och jag hade en sista chans att hitta en utväg. Men så hörde jag en röst och han gick iväg.
Jag andades ut och öppnade dörren efter att jag samlat mig. Men när jag klev ut fanns där inte en säng eller mörkblå tapeter utan en stor labyrint och en mörkblå himmel. Jag höll nästan på att falla bakåt av förvåning men höll mig vingligt på mina fötter.
Jag tog en granskande blick på labyrinten och såg ett litet skjul i mitten. Jag tänkte att om jag lyckades ta mig dit skulle det finnas någon som kunde hjälpa mig tillbaka till min värld! Så jag började traska iväg i rask takt.
Det var svårt att hitta rätt väg, fast jag visste ju inte vilken väg som faktiskt var rätt! Det var bara en känsla som jag hade i magen. Det började skymma och blev svårare att se vilken väg jag skulle ta.
Plötsligt hoppade en man med rött hår och en konstig, trasig svart hatt fram mitt framför mig. Jag hoppade till av rädsla.
- Hej, jag heter Laban Snigelhorn och är spelets spelmakare.
Jag svarade inte utan sprang iväg i motsatt håll. Svetten rann när jag sprang i labyrintens förvirrande tunnlar! Men så plötsligt skymtade jag ett litet gammalt skjul. Jag skyndade in i skjulet, där stod en gammal man med skrynkligt ansikte. Men han kändes bekant på nått sätt. Jag blev stum, jag bara stod och stirrade på honom.
- Hallå, sa mannen med en mörk röst. Du hittade mig till slut!
- Pappa?!