Dixi den rädde
PaWaL S
Hon frågade sin mamma, pappa, bror och syster, men dom sa bara att hon måste träna för att komma över rädslan. Hon tyckte att dom var dumma. Hon förstod ju att man måste träna, men hon har tränat länge nog. Hon ville ge upp.
Men då så kom hennes storasyster och sa:
- Ge inte upp på din dröm! Jag var precis som du innan jag kom över min rädsla. Jag ska sjunga en sång. Den borde du förstå för denna sång sjöng mamma för mig. Jag satt och var så arg för jag förstod ju ingenting, men jag var tvungen att träna. Jag var så rädd att dom skulle skratta eller att någonting gick fel, men då sa mamma till mig 'du ska inte ge upp! Du måste träna mer tills du klarar det och sen så kan du nog stå på en scen'.
- Tack Mia, sa Dixi. Jag ska försöka att inte ge upp på min största dröm. Jag ska verkligen bli en artist och jag ska sjunga på konserten på fredag. Jag ska det! Tack igen Mia, för att du hjälpte mig.
Efterord: Berättelsen om Dixi är slut. Författaren tackar för att ni läste. Jag är glad om ni läser denna text. Det tog länge att bara göra det här, så tänk på riktiga författare som skriver många och långa böcker. Dom måste verkligen träna.