Du och jag eller hur var det?
Tårarna har tagit slut för länge sedan. Jag backar i minnet och hör de dundrande hovslagen, hans hovslag. Så rinner tårarna igen trots att de är slut. Jag kan fortfarande höra hans mullrande gnäggning.
Det gör ont att förlora någon, det märkte jag i förrgår. Allt gick så fort. Malte, min älskade häst, ramlade ihop, veterinären kom och sen fanns han inte mer. Han fick tarmvred. Jag gråter och skriker på nätterna, är vaken timmar i sträck, stirrar på bilderna där det står en svart, mäktig häst som inte finns mer. Jag försöker intala mig själv att han mår bra nu, att han inte behöver lida mer, men det är svårt. Om han inte lever längre vill inte jag heller leva.
