Till navigering av sidans innehåll Till övergripande innehåll för webbplatsen
  • Lang 06S

Snobben

thebluebluefroggi
Det var en gång en hund som hette Snobben. Han var svart och vitfärgad och kunde prata. Hans ägare hette Adam. Adam och Snobben var bästisar. Men en gång smet Snobben och Adam visste inte var Snobben var. Adams föräldrar tyckte att Adam inte var försiktig nog att ha en hund, så när dom hade hittat Snobben fick han fara till ett hundhem. Adam och Snobben sa farväl till varandra och så for han.

På hundhemmet var det typ inga hundar, bara tre. Det var Sniffe, han var riktigt busig och snäll. Tröttnig, han hade lugg och var trött ofta. Och sista hunden hette Smartisen, han var smart och snäll, men tyckte att Sniffe irriterade.

Snobben blev vän med alla fast han saknade ändå Adam. Sniffe, Tröttnig och Smartisen var också utan ägare. Sniffe hade aldrig haft en ägare, han kom till hundhemmet direkt för att ingen ville ha honom. Tröttning hade en ägare, en tjej som var jättesnäll fast hennes föräldrar var för upptagna. Smartisen var rädd och ville inte att barnet skulle göra illa sig och barnet blev sur och skickade bort honom.

Adam därhemma var ledsen fast försökte inte visa det för föräldrarna. Han tänkte på alla minnen dom hade haft tillsammans. Adam hade haft Snobben nästan hela livet, när han köpte Snobben var han jätteliten och riktig busig. Adam fråga sina föräldrar varje dag ifall dom kunde köpa tillbaka Snobben. Första gången sa dom nej men när han fortsatte fråga sa dom kanske. Adam hoppades att dom kunde köpa tillbaka Snobben. Han frågade en sista gång och föräldrarna sa ...

- Ja, bara om du inte tappar bort honom.

- Jag lovar, sa Adam.

När dom kom till hundhemmet så stod alla de fyra hundarna på rad. När Adam såg dom sprang han till Snobben, men Snobben ville inte följa med, inte utan sina kompisar. Snobben gick till sina kompisar och sa på hundspråk:

- Jag far inte utan mina kompisar!

- Varför kan vi inte ta alla hundar med oss? sa Adam.

- Det blir för mycket, sa Adams föräldrar. Fast om det gör dig glad så okej.

Alla blev jätteglada. Sen for alla hundar hem till Adam. De tog ett familjefoto att hänga upp på väggen. Alla skrattade och gick ut. Mamma och pappa grillade, Adam och Sniffe åkte skateboard medan Smartisen och Tröttnig bråkade om ett ben och Snobben satt på trappen och log.

Slut

Berättelser av andra

Fler berättelser
  • Lang 06S

Nallebjörnen som försvann

Det var en gång en busig nallebjörn som bodde hos en pojke. Nallebjörnen var pojkens bästa vän. Han hade med honom överallt vart han än gick. En dag var plötsligt nallebjörnen försvunnen. Pojken gick till sin mamma oc...

  • Lang 06S

Förkortningsberättelsen

- Kn du lst ut vd dn hr brtlsn hnlr m? - Dt fnns kttr sm int hr ngn svns. D hr tv gr ron ok hr n bl grs. Bl nt rd fr grsn, hn r int frlig! Grsn Hjlp sm e hnm! - Hps du gllde dn!

  • Lang 06S

Saltgurkan och tomaternas krig

Det var en gång en burk med saltgurkor och en påse med tomater. De var fiender. En dag ville de se om tomaterna eller gurkorna smakade bäst. Då frågade de en människa om den kunde smaka och avgöra. - Nej tyvärr, j...

  • Lang 06S

Kapten Kalsong

Det var en gång en kalsong som var helt ensam. Sen ramlade den ner i en låda. Sedan tar en kille på sig kalsongen och blir en superhjälte. Ja, blir en superhjälte. Jag visste det. Jag visste att du skulle blir det.

  • Lang 06S

Mona Kallvind 🦏

- Hej, sa Mona Kallvind. - Kom vi leker, sa Olla. - Hejsan svejsan, sa Stiv. - Kom, sa Mona Kallvind. - Nix pix, sa Stiv. - Varför då? frågade Olla. - Jag får inte lita på främlingar, sa Stiv. -...

  • Lang 06S

Snigeln Olle 🐌

- Olle, Olle! - Du är hittad! Lisa och Olle leker kurragömma och örnen Lisa var bäst. Olle vann aldrig. 🦅+🐌 = BFF. Olle flög på Lisas rygg. Olle var lycklig.

  • Lang 06S

Modiga jag! 😎👋🏻

- Hej, sa modiga jag. - Hej modiga tjejen, sa modiga Lea. - Vi går hem till hunden lsa, sa modiga jag. - Oki doki, sa modiga Lea. - Får jag klappa hunden Isa? frågade modiga jag. - Wow wow! sa hunden I...

  • Lang 06S

Du och jag eller hur var det?

Tårarna har tagit slut för länge sedan. Jag backar i minnet och hör de dundrande hovslagen, hans hovslag. Så rinner tårarna igen trots att de är slut. Jag kan fortfarande höra hans mullrande gnäggning. Det gör ont...