Det tysta slutet
Jag var förloraren i kampen om livet,
det som somliga tagit förgivet,
då min ensamhet blev mitt förfall,
var jag ensam, trött och kall.
En förlorare som jag förblev,
när min svaghet växte sig stor,
plågornas makt var ständigt på jakt,
efter slutet, jag ständigt flydde,
om mitt liv, ingen sig brydde.
Likt ett löv som föll lätt om den sena höst,
var jag inte en plåga, eller en tröst,
så liten och bortglömd, en av de alla,
löven som från träden falla,
en av de kalla,
de ensamma många, som kämpat till slutet och gråten,
till de tystaste, längsta åren.
Bara jag visste om, i min tystnad,
att liksom allt skall jag dö,
tidigt men det är mitt öde,
till livet jag sa adjö.
Sedan föll jag från trädet, och blåste bort,
likt ett minne, vackert, men kort,
jag likt alla andra glömdes bort.