Försvunnen kvinna
- Leo! Har du hört om vad dom sa på nyheterna? ropade mamma.
Nyheterna? Jag skulle ju aldrig lyssna på nyheterna.
- Nej? Vadå då? frågade jag.
Jag gick nerför trapporna och fram till mamma och frågade fundersamt:
- Är det något som har hänt?
Mamma visade vad det stod och det var en kvinna runt 30 årsåldern som var borta.
- Din vän Isak? Är inte hans mamma försvunnen?
- Jo, sa jag fundersamt.
Jag gick uppför trapporna och tog tag i mobilen. Av rädsla i kroppen och i panik ringde jag Isak. Han svarade inte så därför bestämde jag att cykla hem till honom. Jag gick nerför trapporna igen och tog på mig mina nya svarta skor, hoppade upp på cykeln och började cykla i full fart hem till honom.
Jag hade cyklat i ungefär fem minuter och började känna att det var slut på krafter i benen. Jag behövde en paus och bestämde mig för att gå med cykeln en bit nu. Mitt på vägen såg jag något rött. Var det blod? tänkte jag fundersamt. Jag ökade farten och började jogga istället med cykeln. När jag kom fram till det röda såg jag att det verkligen var blod som låg här. Kunde det vara från Isaks mamma?
Jag tänkte att jag väl kunde komma tillbaka hit efter jag hämtat Isak och att vi kunde lösa detta fall tillsammans så jag hoppade på cykeln igen och nu hade jag mycket mer fart än tidigare. Jag trampade i full fart och nu var jag snart nära, skulle bara svänga höger efter att den här vägen tagit slut.
Väl framme hoppade jag av cykeln och sprang i full fart till Isaks hus. Jag öppnade dörren och såg Isak krama om sin pappa, och där kom mina minnen fram... från när jag kramade om pappa innan han gick bort, det var tufft att se dom stå där. Men nu skulle jag sluta tänka på det och fråga Isak.
- Vad har hänt? Är det din mamma som är borta? frågade jag med andfådd röst.
Dom kollade på mig ett tag och till slut kunde jag inte vänta och sa i hög röst:
- ÄR det din mamma?
- Ja, vi vet inte vart hon är...
Jag tog Isak och hans pappa i handen och sa:
- Hoppa in i bilen. Jag vet ett ställe där vi kanske är närmare lösningen till att veta vart din mamma är.
Vi sprang i full fart mot bilen och körde mot skogen där jag såg blodet. Vi hoppade ur bilen och Isaks pappa sa:
- Det här kan inte vara hon, det får inte vara hon.
Han ringde till polisen för att vara säker på att det inte var hon. Dom tog DNA test på blodet för att se om det var hon och vi skulle tydligen få svar inom 30 minuter så det var skönt.
Efter 30 minuter så var vi tvungna att åka till polisstationen. Både jag och Isak var superoroliga men vi gick efter Isaks pappa ändå. Han gick i full fart mot disken och frågade med orolig röst:
- Är det hon?
Tyvärr var det hon och nu hade både jag och Isak förlorat en förälder. Vi mådde skit i några veckor med det var bara att fortsätta kämpa.