Vitt och rött
En vithårig kille pulsar igenom snön. Det är kallt och han fryser fast han har en tjock tröja, halsduk, och varma vantar på sig. Det är väldigt mörkt, men det verkar inte störa honom. Hans ögon lyser i en grön färg och hans kinder är rosröda från den kalla luften. Om man kollar noggrant kan man se ett litet halsband som det står "Chris" på. Chris fortsätter att pulsa igenom snön, tills han ser en liten by framför sig. Byn är tyst och lugn, ett tecken på att alla sover.
Chris går försiktigt genom byn. I mitten av byn finns det en stor gran som är prydd med ljus och färger. Det är små färgglada lådor under granen. Han kryper under granen mot de små lådorna. En hund skäller, Chris tar sig snabbt bort från granen och springer mot skogen. Han hör hunden komma närmare och närmare, hans puls stiger och andetagen blir kortare. Hundar är farliga, hunden kommer närmare. Chris tar en snabb sväng åt höger. Hunden är närmare nu, han kan höra hundens steg. Chris tar en till sväng. Han kan höra den flåsa bakom sig. Chris hittar en vass pinne. Hunden attackerar...
Hunden faller livlös mot backen. Snön blir röd, runt hunden. Snön faller. Chris står där och bara tittar på den livlösa kroppen på backen. Tre minuter går och snön faller fortfarande, Chris springer mot skogen. Han tar sig till skogen och börjar pulsa igenom snön igen. Natten blir till dag, dag blir till natt och så fortsätter det om och om och om igen. Snön faller fortfarande. Vit, vit, vit och vit. Han kommer fram till en annan by, folk ser honom och de ser inte så glada ut.
- Vem är du? frågar en tant.
Chris svarar inte, han tittar inte ens på henne.
- Hon frågade vem du är, säger ett barn med arg röst.
Chris ser på barnet och barnet tar några steg bakåt. Samma sak med tanten, och andra som såg hans blick.
- Chris. Chris säger.
Ett äldre barn går fram mot Chris.
- Chris? Lustigt namn. Fryser du inte? frågar barnet.
- Fry-ser? Chris förstår inte riktigt.
- Ja. Här, följ med mig. Han tar tag i Chris hand och drar med honom.Chris följer med. Han blir snabbt varm bara av att hålla barnets hand.
- Mitt namn är Leo och jag är 10 år. Hur gammal är du?
- 11, svarar Chris.
- Fusk! Du får vara äldre än mig! säger Leo bittert.
Chris är tyst, han vet inte om han ska säga något eller inte.
- Nu är vi här! säger Leo glatt.
Framför dem finns en liten eldstad med madrasser på backen bredvid. Leo släpper taget om Chris hand och springer till madrasserna. Han sätter sig ned och klappar bredvid sig. Ett tecken på att han vill att Chris ska sätta sig bredvid honom. Chris sätter sig ned bredvid Leo.
- Elden är varm så stoppa inte fingrarna i den, säger Leo.
- Eld?
- Ja, det är eld! Leo låter glad när han pratar med Chris.
Chris och Leo sitter på madrassen och tittar på elden. Leo förklarar vad man kan använda elden till.
- Vi sitter på en madrass. Kan du säga madrass?
- Mad-ra-ss?
- Ja, ma-drass!
- Madrass?
- Ja! Leo är väldigt glad nu.
- Vet du vad det här är? Frågar Leo och tar en näve med snö.
- Vit? säger Chris undrande.
- Ja. Det är vitt, men det heter snö! förklarar Leo.
- Snö, hmm. Chris känner igen ordet.
Några dagar senare går Chris och Leo igenom byn och hälsar på folk.
- Chris? Chris?! CHRIS!! Leo viftar med en hand framför Chris ansikte.
- Hm? svarar Chris och tittar på Leo.
- Vad var det sista jag sa?! säger han lite irriterad.
- Var kommer du ifrån? Vad är du? Varför är du så tyst? Varför är folk rädda för dig? Chris härmar Leos röst.
- Waw. Du ser ut som om du inte lyssnar och dagdrömmer fast du ändå lyssnar. Leo låter lite chockad.
Leo drar med sig Chris till en lekplats.
- Det här är en lekplats! Kan du säga lek-plats?
- Lekplats. Man kan leka? frågar Chris.
Till slut blev det natt. Leo gick hem till sin familj. Chris...han gick till skogen. Plötsligt såg han allt i rött och vitt. Vitt och rött, vitt och rött, vitt och rött...Efter det såg ingen honom igen. Till slut glömde Leo bort sin vän.
- Glad jul Leo.