De döda anfallet del 3: Vi måste härifrån
Det hördes ett brak och ett stort gurgel när hennes zombiepappa störtade in i rummet.
Tina var halvägs genom fönstret med ryggsäcken över axeln och jag satt på cykeln redo att ge mig av. När jag hörde braket skrek jag åt Tina att hoppa. Tina var höjdrädd, men det var den enda utvägen. Hon svalde och hoppade ner på marken och klättrade snabbt upp på sin cykel. Då hördes en duns från när hennes pappa hoppade ner efter henne.
- Fort! Vi måste härifrån! skrek jag och började trampa som en galning.
Jag hade aldrig sett Tina trampa så hårt. Jag svalde och kollade bakåt. Hennes pappa följde efter! Men vi var snabbare på cyklar, så jag tänkte att det skulle gå bra.
- Vi måste få bort honom! skrek Tina efter mig.
- Följ efter mig, ok?
- Okej! svarade Tina.
Jag sladdade in på en skumpig stig. Tina hade lite svårt att hänga med, men hon klarade det iallafall bättre än hennes pappa. Han snubblade fram över stigen. Leran sprätte när vi cyklade igenom den. Plötsligt hördes ett plask, och när jag kollade bak låg hennes pappa på mage i en lerpöl. Jag höll på att börja skratta men kom på att vi hade bråttom, väldigt bråttom. Jag skrek det till Tina som svarade;
- Följ med mig, jag vet exakt vart vi ska. I mina böcker står allt om sådana här situtioner!
I den stunden tänkte jag att det var hur fånigt som helst, att en fantasybok kunde hjälpa oss i en sådan här situation. Jag menar, de var ju inte ens baserade på riktiga historier. Men idag är jag så tacksam att Tina läser så mycket, att hon är syintresserad och klok. Hon var hjärnan och jag musklerna. Utan henne hade jag nog inte ens överlevt.
Tina tog oss till en trädkoja, en väldigt stor och fin trädkoja. När vi kom in såg jag en uppfällbar soffa, en enkel modell, den såg ut lite som en solstol i materialet och när man fällde upp den blev den en liten dubbelsäng. Sedan fanns också ett litet skrivbord och ett litet bord med två stolar, samt en liten mikro och lite kakor och några Billy's panpizzor i en minikyl. Där fanns några flaskor med vatten och längre bort en klädhängare där det redan hängde två jackor, två halsdukar, två mössor och stod två par stövlar under den. På golvet fanns fuskhudar, svarta och grå, som var jättemjuka. På en vägg hängde en anslagtavla, en whiteboardtavla och flera bokhyllor med bland annat böcker, gosedjur, walkie-talkies, ansiktsmasker, och mycket mycket mer.
Jag kollade mig storögd omkring.
- Vart i hela vägen har du tagit oss? frågade jag Tina.
- Det här är min gamla trädkoja, sa hon medan hon låste dörren och spännde säkerhetskedjan, jag har den förberedd för allt möjligt, ufoattacker, galna kosjukor och zombieutbrott.
- Det har du verkligen, sa jag och skrattade till. Men berätta nu, vad hände ens? Innan du ringde mig?
Vi satte oss på den lilla bäddsoffan och hon berättade.
- Jag vaknade av konstiga ljud från köket, så jag gick dit för att kolla. Jag kom halvvägs ner för trappan innan jag såg hur hemska de såg ut. När de upptäckte mig sprang de efter mig. Jag sprang in i mitt sovrum, låste dörren, och ställde mitt skrivbord framför för säkerhets-skull. Men jag visste att pappa var stark, även som zombie, så jag behövde hjälp, och det fort! Jag ringde dig och berättade vad du skulle ta med dig och allt och när du sa att du var påväg så började jag packa min väska. Jag hade den redan redo för ett zombieutbrott så det mesta fanns med, men jag la till några viktiga saker innan du kom. När du kom kände jag mig så lättad, och glad, och resten vet du ju.
Jag kollade intresserat på henne, det var typiskt henne att förbereda sig för sådana här saker. Oftast tyckte jag det var löjligt, men nu var jag bara tacksam.
- Men dina då? Föräldrar menar jag? sa hon plötsligt.
Jag började gråtande berätta, och hon la en arm om mig. Jag var ju vanligtvis den tuffa, coola tjejen som aldrig lät någon trycka ner mig eller andra i min närhet, och jag lät aldrig känslorna fara ut, fällde aldrig en tår, förutom med Tina. Tina, hon var speciell, modig och älskade att läsa och fantisera. Hon var en sån fantastisk kompis, en sån fantastisk bästis.
När jag berättat klart grät hon också, för mig. Vi låg där båda två, gråtande.
- Men du, jag är bara glad att jag är med dig... sa Tina,
Jag log mot henne, för jag hade tänkt samma sak.
-Åh nej! sa vi båda samtidigt.