Orken
Den kraft som ännu styrka är, den eld som ännu brinner, vår kära jord jag håller kär, blod som enbart rinner.
Det slutliga och simpla, det ofattbara lilla, slut ögonen och blunda, viska i mitt öra. Låt vinden blåsa hopp, rid iväg till livet, förgör det uppenbara, för en gångs skull förklara.
Att mista greppet nu, det vore ingenting, om ingen medgav kärleken, om ingen godtog friheten.
Men det är allt som står på spel och blicken din är tapper, din kämparglöd är het, du vet, du kan, låt tiden gå.
Och fastän att jag vet, så brinner hjärtat mitt, när jag ser greppet ditt om livet, ingen skulle tatt förgivet.
Fastän du är trött, och länge dig skött, så skiner solen snart, och allt blir uppenbart.